Sotningstaxan

1600-talet

De första sotarna i den mening vi numera ser dom dök upp på de kungliga slotten i slutet av 1500-talet. De kallades slottssotare och avlönades då av kungen, via den så kallade slottsstaten. I den mån de fick tid över skulle de också sota privata eldstäder och fick då ta betalt direkt av ägaren. I början av 1600-talet auktoriserades en ny yrkesgrupp, stadssotarna. De skulle inrikta sig på byggnaderna runtom de kungliga slotten och tog betalt av husägarna.

I Jönköping bestämdes 1640 att staden skulle anställa en sotare som sotade husen i staden. Då beslöts också om en taxa för arbetet. Husägaren skulle betala 1 öre silvermynt per eldstad till staden oavsett om sotningen tilläts utföras eller inte.

I Skåne kvarstod den danska ordningen att skarprättaren (bödeln) med medhjälpare skulle utföra sotningsarbetet. Då infördes avgifter för sotning i bödelstaxan.

Skarprättarordning i Kristianstad och Blekinge län den 20 september 1672

Taxan var inskriven som punkt 7 i skarprättarordningen. Den 2 december 1694 ändrades taxan något. Ändringen innebar att det blev något dyrare att halshugga eller kåkstryka en brottsling, medan priset förblev detsamma att skära öronen av en tjuv eller att sota en skorsten.

I Göteborg, som hade en tämligen modern stadsbildning (staden anlades 1611) bestämdes taxan 1666 utifrån antalet våningar huset hade. 4 öre för en våning, 8 öre för två våningar och 12 öre för tre våningar. Därefter följde nya brandordningar och sotningstaxor 1748 och 1798. I dessa taxor anmodades sotaren att sota gratis hos dom ”fattige”.

1700-talet

Stockholm fick sin första myndighetsbeslutade taxa 1702, ”Förordning och taxa för Skorstens Fäijare” och gällde till 1733 då ”Ordning angående Sotande i Stockholms Stad” fastställdes. I Malmö fastställdes ny brandordning 1750 och då listades också en brandsynelängd som upptog samtliga sotningsobjekt i staden.

1800-talet

Under första delen av 1800-talet fanns ett starkt intresse av brandskyddet i städerna och snart fanns det brandordningar och sotningstaxor i hälften av städerna. Skorstensfejaren erhöll vanligen lön från staden och därutöver skulle husägaren betala för varje sotning som utfördes. 

I den första rikstäckande brandstadgan, som utfärdades 1874, fastslogs det att i varje stad skulle det finnas ett erforderligt antal sotare och att sotningstaxan skulle beslutas av stadsfullmäktige och att skäligheten skulle underställas länsstyrelsens prövning. I städerna har sotning därför från och med nu varit en ofrånkomlig pålaga i städerna. Staden kunde besluta att ersättningen till sotaren skulle utgå som lön från stadskassan, eller att uttaga ersättningen som avgift från husägaren eller en kombination av de båda.

I ett besvärsärende till kungen 1914 anförde fastighetsägareföreningen i en mindre stad följande: ”i de allra flesta svenska städer har man frångått att aflöna sina skorstensfäjare med fast lön och låte aflöningen utgå i form av betalning enligt taxa”. Av detta kan vi utläsa att man vid denna tid börjat använda det nuvarande entreprenadsystemet. Stadstaxorna förnyades under 1920-talet, men var väldigt olika från stad till stad. Taxorna var hemmagjorda och varierade till konstruktion och tillämpning. Någon form av enhetlighet, en rikstaxa behövde arbetas fram.

Ny rikstäckande stadstaxa

I 1920-talets stadstaxor fanns ofta den våningskonstruktion vi såg i Göteborgstaxan från 1666 kvar. Från 1910 installerades centralvärme i husen, som värmdes med panna i källaren som eldades med kol. Där sattes taxan efter antalet rum i huset eller efter antalet radiatorer som värmepannan betjänade. I mitten av 1930-talet infördes den första rikstäckande sotningstaxan, den så kallade stadstaxan. Den var enkel till sin uppbyggnad, ett pris för värmepannor och ett annat för lokaleldstaden, ganska lik den taxa vi fortfarande använder. Denna taxa användes mestadels av städerna i södra och mellersta Sverige. I Skåne, som var före övriga Sverige med att införa obligatorisk sotning även på landsbygden användes stadstaxan även utanför städerna. För att kompensera för de längre transportavstånden på landsbygden la man på ett procentuellt tillägg på stadstaxan plus ett kommunalt årsarvode till skorstensfejaren.

Landsbygdstaxorna

I 1944 års brandlag föreskrevs inte obligatorisk sotning på landsbygden men rekommenderades starkt att sotningen skulle organiseras på frivillig väg. I många lokala brandordningar under andra hälften av 1940-talet föreskrevs obligatorisk sotning och då utvecklades sotningen i snabb takt även över de glesare befolkade delarna av Sverige. Då behövdes en sotningstaxa som var anpassad för landsbygden, vilket Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund började arbeta med. Man uppdrog åt Sveriges Hantverksinstitut att göra en begränsad utredning för att ta fram lämpliga underlag som kunde användas för att ta fram sotningstaxor för generell användning på landsbygden.

Man kom fram till att befolkningstätheten i kommunen skulle ligga till grund för taxans konstruktion. Utredningen studerade tidsåtgången för sotningsarbetet i några landskommuner med olika befolkningstäthet. Efter beräkning av självkostnadstimlönen konstruerades objektspriser efter mönster från stadstaxan. På detta sätt skapades två taxor för landsbygden, den högre landsbygdstaxan och den lägre landsbygdstaxan. Gränsen mellan de båda taxorna sattes vid 40 invånare per kvadratkilometer. Dessa taxor skulle i varje enskilt fall godkännas av länsstyrelsen.

Redan i början av 1950-talet insåg man att det dåvarande systemet med en stadstaxa och två landsbygdstaxor inte var bra för att täcka hela landets behov. Den 10 maj 1950 fastställde Statens Priskontrollnämnd nya taxor i ett normaltaxesystem numrerade 1 – 6 (egentligen med romerska siffror 1 – VI) enligt följande:

1. Större samhällen (den gamla stadstaxan)
2. Mindre samhällen
3. Landskommuner med mer än 40 inv/kv²
4. Landskommuner med 10 till 40 inv/km²
5. Landskommuner med 1 till 10 inv/lm²
6. Landskommuner med mindre än 1 inv/km²

Prisstoppet efter andra världskriget hävdes strax därefter och Statens Priskontrollnämnd handlade inte längre sotningstaxorna. I ett sista uttalande sade man att de sex normaltaxorna bör ses som ett grundtaxesystem och att olika tillägg borde utarbetas enligt principer som gäller över hela landet. Så har också skett och detta system användas fortfarande i grunden.

Olika kommuner har något olika taxekonstruktioner, men som utgår från de i maj 1950 fastslagna principerna fortfarande används. Olika tillägg påläggs grundtaxan beroende på kommunens struktur storlek och befolkning. Avgiften för själva sotningen är tämligen likartat över hela landet, men kostanden för administration och framkörning ser olika ut i olika kommuner. Man har till exempel olika kostnader för att ta sig till huset beroende på långa avstånd i Norrland och höga parkeringsavgifter i Stockholms innerstad. Det kan finnas kommuner med stor andel fritidshus i skärgården eller långa körsträckor från norra till södra Öland. Det finns kommuner med stor andel utländska ägare av fritidshus och det finns kommuner med i stort sett inga eldstäder alls. Mellan 1954 och 1966 fanns det en flora av ett stort antal olika taxetillägg, men från och med 1966 års taxerevision har alla tillägg bakats in i grundtaxan.

Nya Stockholmstaxan

Den ursprungliga sotningstaxan för Stockholm grundar sig från 1918. Allteftersom värmepannor blivit vanligare i centrala Stockholm infördes ett panntillägg 1928. Normalsotningstaxa Ifrån 1950 var inte användbar som taxa i Stockholm utan en ny taxa infördes från den 1 juli 1958. I taxan angavs fast priser för olika typer av vanligt förekommande eldstäder. För värmepannor angavs priset efter pannans eldyta ända upp till 35,9 m². Det fanns också olika priser för huvudpanna och sidopanna, något som finns kvar i många av dagens taxor (2022) trots att systemet med sidopannor inte längre existerar. Större värmepannor (idag kallas de storpannor) debiteras efter nedlagd tid. Timpriset 1958 var 11 kronor och 25 öre. Taxan kom att benämnas ”Nya Stockholmstaxan” och ligger till grund för många taxekonstruktioner runt om i landet.

Ny taxa men med lång utredningstid

I början av 1960 gjorde Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund en hemställan till det dåvarande kommunförbundet om en översyn av taxesystemet. Arbetet hamnade i långbänk på grund av införandet av en ny brandlagstiftning 1963 och omfattande kommunsammanslagningar med början 1966. Inte förrän efter detta satte utredningen fart och fältstudier genomfördes i kommuner med olika struktur. Inte förrän i november 1974 kunde utredningen avslutas och de nya taxorna kunde därmed införas i och med taxerevisionen 1975.

Taxan är uppdelad i en del för småhus och en del för övriga objekt. För småhus är taxan indelad i en grundavgift och en objektavgift. Därutöver tillkommer extra avgifter för avvikelser, extra inställelse, övertidsarbete och timersättning. I denna taxa var objektsavgiften enhetlig medan grundavgiften beräknades för varje kommun med bebyggelsestrukturen i kommunens om grund. Dessa avgifter är utjämnade för alla småhus i kommunen, oavsett om huset är beläget centralt i kommunen eller i kommunens utkant.

Taxeförhandlingar

Enligt dåvarande Räddningstjänstlagen ankommer det på kommunfullmäktige att bestämma om sotningstaxa. Beslut om taxehöjning grundad på centrala förhandlingar mellan Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund och dåvarande Kommunförbundet (numera SKR) kunde göras. De förenklar handläggningen av taxehöjningar i kommunerna och numera fastställs den årliga taxehöjningen i alla Sveriges kommuner genom ett sotningsindex som utarbetas av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Det kommunala beslutet blir därefter en formsak.

Ytterligare en taxerevision

Efter några års tillämpning av 1975 års taxerevision fanns det anmärkningar mot att objektstaxan för småhus innehöll många och svårtillämpade tilläggsavgifter för olika objekt. Därför genomfördes en ny taxerevision 1987 som innebar en viss förenkling av taxan. I samband med detta genomförde Kommunförbundet en ny fältstudie som visade att tidsvärdena från 1975 års utredning stämde ganska väl med den nya fältstudien.